”Det klassiska upplägget med noll förväntningar och att sen få väder, natur, utsikt och gott sällskap levererat utan att man tänker närmare på det – precis så får gärna utflykterna bli.”

@kinsiz och @hisnamewasbob har passerat våra instagramflöden allt för ofta med ett enormt peppande urval av bilder på inlandet och allt dom har för sig där. Det här är inlandsfolk med knappnålskänsla och en feeling av att alla får vara med!

Nu var det dags att kontakta dom, trots väldigt många gemensamma vänner och intressen så har våra vägar aldrig korsats. Dock så känner vi att efter den här intervjun så vill man ingenting annat än att flytta till Malgomaj och stalka Petter och Emanuel (som deras riktiga namn är) ett år eller två men tycker man det är att gå för långt så kan man börja med att stalka dom på Instagram.

Varsågoda.

Namn
Hisnamewasbob = Emanuel Edman (hädanefter kallad E)
Kinsiz = Petter Löfgren (hädanefter kallad P)

Födda
E: Lycksele Lasarett
P: Skellefteå

Uppvuxna
E: Större delen i byn Malgonäs utanför Vilhelmina
P: Siksjönäs utanför Plassn (Vilhelmina) till 7 års ålder, och därefter inne i Vilhelmina.

Skola
E: Hotell och Restaurang, Malgomajskolan
P: Hela skolfadderullan i Vilhelmina och därefter lärarplugg i Umeå

Drömresa
E: Olika beroende på längd och årstid, under sommaren brukar jag drömma om en vecka i pärlälvsreservatet utanför Jokkmokk. Vintertid japan. Har varit på Hokkaido en gång och gillade det skarpt.
P: Japan japan japan! Två svängar har det blivit hittills, varav en helt snöbrädefokuserad. Och fler tripper dit ska det bli, men just nu är det kanske lite sketchy pga. det spända läget med Nordkorea.

Favoritutflykt
E: I skrivande stund så har precis säsongen för långfärdsskridskor börjat så nu är favoritutflykten på en spegelblank is någonstans i Vilhelmina kommun, det är isarna som får styra. Annars trivs jag bra i valfri naturskog eller på någon fjällsida.

P: Alla spontanutflykter som ger utrymme att få överraska! Det klassiska upplägget med noll förväntningar och att sen få väder, natur, utsikt och gott sällskap levererat utan att man tänker närmare på det – precis så får gärna utflykterna bli.

Tips på packning en bra helg
E: Tändstickor, kaffepanna, kikare & valfritt åkdon. Kameran är alltid med den också.
P: Bra glid på brädan, en två tre kompisar, en stadig frukost i kroppen & snabb energi i fickan så det blir så mycket åkning som möjligt (haha). Nämen, nog är kaffe gott alltid.

Övriga intressen
E: Fåglar, snowboard, turskidor, mtb, svampplockning, flugfiske, pimpel, foto och ligga på soffan.
P: Olika nivåer av ekosystemprocesser, psykologi, hälsofrämjande arbete på individuell- och folkhälso-nivå, foto/video, och så givetvis snö, snö, snö.

Vilka är @hisnamewasbob och @kinsiz?

E: Jag är född 1988, uppvuxen i en by utanför Vilhelmina men bor just nu i lägenhet, jobbar på förskola och försöker vara ute så mycket som möjligt.

Vad jag gör ute beror på säsong, jag snöar lätt in på en grej åt gången vilket är väldigt bekvämt då jag kan njuta av alla årstider. Tidigare var hösten mest en längtan efter vinter men nu ligger även den på listan över favoritårstider. Försöker leva enkelt och att vara mig själv, vilket kanske skulle kunna beskrivas som en friluftsnörd.

P: Efter barnaåren i den härliga byn Siksjönäs så flyttade familjen in till Vilhelmina, och vips är jag nu utbildad gymnasielärare på samma ort. Undervisningen i idrott & hälsa och biologi, klickar väldigt bra med mina fritidsintressen, så jag anser nog att jag har det ganska gött i den situationen med naturen runt hörnet.

Jag tror att jag ofta ses som en energisk person, och visst kan jag vara det, och samtidigt anser jag att jag är avslappnad och inte alltför ofta stressar upp mig över grejer.

Hur hittade ni brädan eller brädan er?

E: Åkte lite snowboard i unga år men råkade halka in på skidor istället under ett antal år och hittade tillbaka till brädan när jag gått ut gymnasiet.

Spenderade 2 vintrar i Åre och sedan 2 månader i USA med att åka park (utan framgång, det gör för ont att ramla).

Sedan lärde jag mig köra pistmaskin och ägnade all fritid en vinter till att bygga park i vår lokala backe, Granbergsbacken. Det var nog den park som passat mig bäst och hade mycket skoj åkning där.

Sedan började jag jobba i Klimpfjäll och fastnade för puderåkning. Så numera blir mesta åkning i och kring Klimpfjäll, där vi brukar ha rätt många dagar med bra snö och ännu fler med bra gemenskap.

P: Jag har haft tur med utförsåkande föräldrar och syskon som drog med mig i snösvängen tidigt.

Utöver spontant skoj med snögrottor och tolkning bakom skotern, så blev snowboard det jag tydligen fick mest glädjeutlopp genom och därför fastnade för. Min första snowboard fick jag vid 9 års ålder (se foto på en pepp kille med en nidecker cadillac, taget i Klimpfjäll), och styvheten i denna första bräda kan mycket väl ha stått till grund för att jag numera gärna har en för styv än för mjuk bräda.

Klimpfjäll har uteslutande varit den backe där jag spenderat mest tid på bräda, och skulle jag ändra på något så skulle jag ha kört dubbelt så mycket halfpipe, som jag då inte visste var en sådan lyx! Annars har Granbergsbacken och flertalet liftlösa backar och berg varit av glädje.

Oavsett åkning har det framförallt i tidiga tonåren handlat mycket om att bygga skoj features tillsammans med kompisar – något jag vill tro har präglat hur jag ser på brädåkning idag: Använd fantasin! Och ska jag säga något om specifikt åkningen så är det (som alla vet) direkt beroendeframkallande att få dra en serie perfekta nästintill tyngdlösa pudersvängar en klar vinterdag.

Ni ser ut att vara ute jämt, hur får ni till det med familj och jobb?

E: Bor ensam men frågan om hur man ska få till det med jobbet är något som återkommer i tankarna nästan dagligen.

Har provat på lite olika varianter, att jobba halvårsvis och spendera resten på snö, att jobba i fjällen för att ha nära ut på lediga stunder, sedan att jobba 75% mån-tors för att ha långa helger att hinna ut på.

Just nu jobbar jag mån-fre så jag försöker hitta guldkorn nära hemmet för att få lite balans.

P: Som snöfrälst lärare i inlandet är det en väldigt tillåtande situation med fria helger och lovdagar emellanåt, så jag ska verkligen inte klaga. Vill jag ut i vädret en jobbfri dag så blir det oftast så, och med en naturglad sambo och en rastlös hund blir valet ännu lättare.

Angående jobb som något “jobbigt” så är det några gånger per läsår det omvända för mig, och passar mina personliga intressen perfekt. I undervisningen genomför vi bl.a. sommarturer med inslag av kanotering och klättring, vintertid åker vi utförs och går på skidtur med bivackering.

Som sagt, jag klagar inte.

Berätta om er kärlek till retro snowboard/snowboards.

Det var för ett antal år sedan när jag (Emanuel) lärde känna Nils Åslund som mitt intresse för retrobrädor väcktes. I den vevan var vi ett gäng som anordnade retrosession i klimpfjäll (långfredag 2014), jag kommer inte ihåg precis hur det gick till att det blev så, men jag jobbade där då och någon kläckte idén och den lät skoj!

Sedan dess har vi anordnat det varje år kring påsk. Det går i stora drag ut på att man åker på något gammalt åkdon med passande klädsel också brukar vi ha lite olika tävlingar.

Några tävlingar vi haft är parallellslalom, hotdogging, stökigast åk, pösigast byxor och bäst tweak. Men vi försöker uppmana alla som befinner sig i och kring backen att delta genom t.ex. klädsel.

Detta har sedan lett till att man håller ögonen öppna för brädor på blocket och loppisar etc. Nils har sedan tidigare haft ett intresse för retrobrädor och haft en tanke på ett museum. Så när vi märkte att vi tillsammans hade ett gäng brädor så bestämde vi (Jag, Petter, Nils, Markus Jonsson, Daniel Svensson, Johan Åslund) oss för att ha en utställning (“Generation Snowboard”) under WWW-helgen (Wilhelmina Winter Weekend) 2017.

Vi samlade ihop lite mer brädor från åkare i kommunen och letade fram foton och lite historier från olika håll. Till slut blev det en ganska matig utställning om Vilhelminas snowboardhistoria, vilken visade sig vara rikare än vad vi först trott, med bland annat brädbyggen i början av 80-talet.

Peppen hade spridit sig så att det till och med rullade in brädor under själva utställningen. Innan slutet så fanns det på plats strax över 100 brädor, lite övrig utrustning och en hel massa dokumentation. (Mest Emanuels ord här, men Petter instämmer till fullo med info 🙂

 
 

Att döma av era bilder så verkar ni gilla att fotografera och dokumentera, berätta om det!

E: Kameran har blivit en självklar sak att ha med sig och är som en extra dimension av det man gör, att försöka dokumentera dels för min egen skull, dels för att sprida glädjen i att vara ute och försöka visa hur lyxigt vi bor. Sedan får man ta med sig sina intressen hem lite i och med att man får sitta på kvällar och gå igenom och redigera bilder.

P: För mig var det nog video som var mest intressant från början, och då kom behovet av att redigera och göra urval inför någon sorts slutprodukt som gick att presentera. Skate- och snowboardvideos skulle göras roligare, vilket utvecklade ett storytelling-tänk där miljö- och lifestyle-sekvenser blev viktigare. Många med mig siktar nog mot att kunna filma så bra så att slutprodukten bara blir ett sorts naket utsnitt ur verkligheten, med en vacker presentation.

Mot 20-årsåldern kom mycket mer foto in i bilden för min del, och samtidigt insikten om att filmning tar en sjuk massa tid, speciellt om det är felfria shots en söker. Därför har det nog blivit merparten foto på sistone, till förmån av åktid! Vad gäller foto så är det en fascinerande och fin konst att bara ta en för händelsen representativ bild.

 

Hur åkte ni bräda förr i tiden? Var det tävlingar som gällde eller hur gick det till?

E: Har varit med i ett par tävlingar mest på skoj, om man borträknar tävlingar vi själva anordnat här hemma för att försöka få fler unga att känna peppen i åkningen.

I övrigt har jag åkt efter hur plånboken tillåtit, från att åka på ett rör i en lekpark inne i Vilhelmina till park i Kalifornien och puder på Hokkaido. Åkglädjen kan vara lika stor oavsett vart och hur man åker, så länge man har goda vänner att dela den med.

P: Mitt tävlingsdeltagande i snowboard har varit ytterst begränsat, och utöver våra ploj-tävlingar med försök till ren åkglädje i fokus, så har jag varit med på något railjam. Åkning tillsammans med vänner får sina små tävlingar av bara farten, men då i form av att t.ex. hitta flest bonks per åk i skogen, eller längst nosepress över någon kulle. Att pusha varandra i grupp, utmana invanda mönster, eller bara se andra åka, är ju alla olika sätt att återuppfinna sig och sin åkning. Glädjen att se någon lyckas med ett bräd-klur kan vara minst lika stor som när jag klarar av något själv. Något som sitter i både från tidiga skateboardår och första carvsen med min syster, är att när underlaget tillåter, då är det bara att bomba!

Hur känner ni för åkningen nuförtiden och vad är drivkraften?

E: Nu känner jag ett större lugn inför åkningen och är inte lika besatt av att få så många åkdagar per år, söker kanske mer kvalitet över kvantitet och kan gärna ta någon dag med pimpling eller turskidåkning om förhållandena passar bättre för det. Dock kan jag bli minst lika pepp nu av en puderdag i Klimpfjäll i sällskap av Petter m.fl. Har även en kort Burton throwback som jag försöker ha med mig överallt och har många roliga små åk på den. Sen ger splitboard en extra dimension av naturupplevelse och tillfredställning genom att man får jobba lite för åken.

P: Jag kan nog fortfarande flippa ut en del om det är asfina snöförhållanden tillgängliga runt hörnet men det är ingen som är där och tar del av det. Är pudern uppåkt och hoppens landningar hårda, så går det förhoppningsvis alltid att nöta switch carves. Det ska mycket till innan åkpeppen dalar för dagen. Har absolut blivit mer turande på framförallt splitboard senaste åren och med det kommer ju mer packning och behovet av lägre tempo allmänt, vilket dock är svintrevligt när det blir pratstunder och naturkik i allt större utsträckning. Nog kan jag dra ut för att kolla in en eljest (annorlunda på norrländska) naturformation eller om jag fått dille på att bestiga en topp någonstans, men alltså finns det ett lutande plan med snö på den platsen, så kommer jag att åka på det. Haha, zonade faktiskt ut lite i skrivande stund då jag föreställde mig vilka rus matiga puderpump kan ge.

 

Att bo i Inlandet, hur är det/fungerar det?

E: Det är fantastiskt, att ha nära till fjällen och ännu närmre till skogen och fullt med härliga människor. Har svårt att se mig flytta härifrån.

P: Nemas problemas what so ever. Jag brukar säga att om jag ska flytta någonstans så är det närmare fjällen. Inlandet här uppe är någon typ av livets sweet spot – lagom av allt, tempot, naturens smörgåsbord i fråga om tillgång och årstider, förnödenheter och en avslappnad kontakt med alla locals. Bra vibbar helt enkelt.

Var träffar man er?

E: Till vardags i Vilhelmina, på helgerna förhoppningsvis på någon nyis och framåt vintern på någon sluttning, kulle eller fjälltopp.

P: Jag påträffas helst per snowboard, skida eller joggingtur ute i det fria. På vardagarna springer jag i korridorerna på Malgomajskolan, men hörs vi på en helg så ses vi troligtvis antingen runt Klimpfjäll, eller i Grundfors två fjäll längre bort.

Några sista ord, något ni tycker saknas?

P: En uppmaning till alla som identifierar sig med någon sorts natur eller nyttjar denna på något sätt (vilket i förlängningen blir alla, eftersom vi alla direkt beror av grödor/fungerande kretslopp osv.) – sluta skräpa ner så förbannat och försök aktivt att INTE köpa saker! Vi som har det tillräckligt gott för att kunna tänka på dessa delar, må ta ansvaret att dra ner på konsumtion och slentrian-shopping. Vi har definitivt råd och behov av att pausa levnadsstandardutvecklingen för just oss själva – vi har det som sagt redan mer än tillräckligt bra. På några år kan denna mentalitet förhoppningsvis sprida sig till politiskt verksam nivå och vi hjälper både natur och människa att må bättre. Det gäller att komma ihåg att det går att vara rik på mycket, som Nils Åslund sa.

E: Håller med Petter i detta till 100% och kan lägga till att ordet “engångs” har den värsta av alla klanger i mina öron – något som drivit mig till att vara nästintill besatt av att researcha kläder och prylar innan köp för att få något som helst ska hålla hela livet, och i annat fall vara lätt att laga. Jag rekommenderar inget klädesplagg innan jag nött det åtminstone 1 år. Är det något en kan känna sig lyckligt lottad över så är det att ha så fina vänner att få dela upplevelser och drömmar med!

Läs fler artiklar

Dela varukorg
Dela varukorgen med någon och den kommer att vara aktiv i 4 dagar.
Back Dela varukorg
Dela varukorgen med någon och den kommer att vara aktiv i 4 dagar.
Nu är den skickad!